Assalamo aleykom! Tänkte berätta om hur jag blev en praktiserande muslim, ska be Sundus och Hanna att också berätta inshaAllah, jag tycker alltid att det är intressant att veta sånt och det är ju en del av mig. En sak jag alltid måste ta upp när någon frågar om min personlighet är att jag är religiös. Jag är född muslim och har blivit uppvuxen med Islam. Under min barndom var jag muslim eftersom att jag var uppvuxen så. Min familj lärde mig allt. Jag har alltid bett till Gud, tror jag började be vid 4 års åldern al-hamdulillah, jag har alltid läst Koranen, fastat sen många år tillbaka, jag satte på mig slöja när jag var liten, har haft den i hela 9 år i sommar! :) Jag följde andra grunder för islam sen lång tid tillbaka. Det kan också ha underlättat eftersom alla mina barndomsvänner var muslimer, vi bodde grannar allihop och umgicks tillsammans hela tiden, vi gick på koranskola och olika lektioner om islam. Så al-hamdulillah jag har alltid varit muslim. Men, jag har inte alltid sökt kunskap på egen hand. Jag blev ännu mer religiös när jag börja gymnasiet, ingen tvingade mig utan det kom av sig själv. Jag börja tänka mer på livet och på vem jag egentligen är, varför jag lever och varför jag är muslim. Ska jag verkligen vara muslim utan att veta så mycket om min religion? Jag har alltid trott på Gud men inte vetat så mycket egentligen. Jag kände att något inom mig fattades. Har nog bara "följt" andra. Jag har alltid vetat att jag lever här av en anledning. Jag lever inte bara för att äta, sova, plugga, jobba, bilda familj osv. Det måste vara något annat också. Handlar livet bara om att vi finns till för att allt ska gå i en cirkel och börja om igen? Vad händer sen då, efter? Vad händer när man dör? Blir allt bara svart eller lever vi för ett syfte? Sedan fick jag alltid en massa frågor om islam, i skolan och av kompisar, så jag kände mig dålig som inte alltid kunde svara på frågorna jag fick. Det var en jobbig känsla. Jag var dessutom i en väldigt svår depression då jag hade mig själv och jag mådde så dåligt, jag ville må bra igen. Det var en svår prövning men al-hamdulillah jag tog mig igenom det där. Islam är så stort och jag ville lära mig mer. Så jag började söka kunskap. Jag började besöka mosken och gå på föreläsningar om islam, och allt jag fick lära mig betydde så mycket. Det var som en kick. Jag började inte bara gå på föreläsningar utan också söka kunskap själv. Böcker, olika hemsidor och så. Det var som att mina ögon hade öppnats. Allt var så rätt. Många frågor jag ställde mig själv fick jag svar på. Varför tänkte jag inte på allt det förut? Än idag har jag mycket att lära, men jag gör så gott jag kan. Jag har dessvärre fått mycket kritik och kommentarer för att jag är muslim. Folk har fördomar om islam och jag förstår att man är nyfiken, men det är skillnad på att vilja veta saker pga nyfikenhet eller döma och kritisera. Ingen ska döma någon utan att ha någon kunskap eller lära känna personer. För mig är kärlek och respekt väldigt viktigt. Jag är också så otroligt tacksam för alla systar jag har lärt känna bara genom islam. Jag önskar att man respekterade och tyckte om varandra för den man är. Jag tar alltid upp min religion eftersom att det är en del av mig. Jag är den jag vill vara. Tycker jag att något är fel, gör jag inte det. Det här är mitt eget val, jag själv har bestämt hur jag vill vara. Jag vet vad jag gör och strävar för att bli bättre. Ibland när jag berättar om min väg känner jag mig som en konvertit, fast det är jag ju inte. Okej nu var det inte meningen att jag skulle skriva en uppsats, men hoppas ni fick en inblick av hur jag har utvecklats som muslim :) Ni får gärna dela med er!  Ha en trevlig lördag! // Syster Amina